Idag putsade jag fönster och det var också något positivt. Jag uppmärksammade att efter putsningen såg jag bra ut :). Okej, jag ska inte avslöja mer av min humor. Jag vill ju inte att dem som besöker bloggen ska fly och aldrig återvända.
Det jag upplevde som mest betydelsefullt idag var den kommunikation som skedde via kommentarer till bloggens premiärinlägg! STORT tack för ditt bidrag om du var
en av dem som kommenterade. Hoppas att du som pratade via bloggen och du som inte gjorde det hörs via detta och kommande inlägg.Hur skulle vårt samhälle vara om ingen kommunicerade? Inget samhälle alls tror jag, istället hade människosläktet dött ut för länge sedan. När jag tänker på dialog tänker jag även på personer som Vygotsky och Bakhtin. Vad hade de sagt om de levt idag och sett de möjligheter vi har via tekniken? Hade de gråtit av lycka om de hade fått kännedom om Facebook, MSN, bloggar, forum, chatt och kommunikation via spel? Vad tror du?
Vilka kommunikationsmöjligheter använder du för att möta andra via datorn? Har du fått några aha-upplevelser när du använder dem? Berätta i så fall gärna om det. Förresten, tipsa gärna dem som du tror är intresserade att delta i bloggen.
Tjo och hejhälsningar
Fredrik
Inlägg
Är fast i bloggandet - inte i skrivandet, men i att titta in hos min nya "vänner" :) - kan inte vara utan deras vardag. Och blir ännu gladare när jag inser att bloggkompisar känner andra kompisar som känner nån som känner mig. Världen krymper! Och det tycker jag är skönt.
SvaraRadera/Annica
Så här tänker jag:
SvaraRaderajag är riktigt RIKTIGT förtjust i den kommunikation som blivit möjlig via internet. Lätt och smidigt kan man hålla kontakt med vänner, komma i kontakt med människor man kännt tidigare i livet och t.o.m "träffa" nya genom olika forum, så som vi gjort. Det är fantastiskt! Men ännu mer förtjust är jag, trots allt, i kontakt och närvaro med andra IRL. Det ena utesluter som tur är inte det andra. Det är lysande med många olika forum där man kan kommunicera, testa sina argument och åsikter för att få slipa, fila, vässa eller omvärdera dem. Och ibland är det lättare och skönare att få göra det skriftligt med eftertanke än spontant muntligt.
Jag tänker också att vi människor alltid (på gott och ont) lever genom att förhålla oss till varandra. Vi behöver en hel del bekräftelse! Inte särskilt konstigt även om det ibland beskrivs som något fult. Ibland kan vi på skämt säga att den som har flest vänner på Facebook (och många kommentarer på sin status) innan han/hon dör vinner. Och visst känner jag också att det roligt när någon uppmärksammar mig och det jag skriver. Tyvärr tror jag ibland att det har en alltför stor betydelse för många. Det har blivit en statussymbol att ha många vänner på FB eller i sin kontaktlista på mobilen. Kvantitet före kvalitet. Det jag vill komma fram till är hur viktigt det är att också känna sitt eget värde och att i större utsträckning värdesätta den man är (med alla fel och brister inkluderat) och inte bara det man gör eller en snygg fasad. När vi uppmärksammar varandra och berömmer oss själva så är det oftast för något presterat. Försöker själv tänka på det när det gäller både mina barn och de jag möter i mitt jobb, att inte endast uppmärksamma det de åstadkommer. Inte för att jag alltid lyckas.... mår själv mycket bättre de dagar jag "gjort något nyttigt"
Så: idag är jag bara riktigt glad att jag finns, och jag är riktigt glad att få lära känna dig genom inbjudan till din blogg! Har för min del inget emot om du avslöjar mer om din humor :). Och... det absolut bästa jag upplevt i livet är de två gånger jag haft ett annat liv i min mage! Klart man strålar! Livet är en gåva och jag får bidra! Det är mäktigt!
Hej bloggpolare!
SvaraRaderaVad glad och inspirerad jag blir när jag läser kommentarerna. Tekniken används alltmer för det sociala och användarvänligheten ökar. Det tycker jag är underbart! Förut var det mer av att ”tvingas” anpassas till ett tekniskt system, nu är det tvärtom. Strävan är istället att skapa system som lockar till användning och dialog. Om tekniken inte tilltalar dem som använder den väljs något annat bland de konkurrensutsatta tjänsterna på nätet.
Annica, roligt att vi återupptagit kontakten! Det var stimulerande att diskutera föräldraskap med dig på ett forum för många år sedan och jag minns den konsert jag fick en biljett till. När mina barn var yngre gick vi ibland på bio och i en av Disneyfilmerna fick vi höra din röst. Du nämner att titta in hos vänner och det tycker jag säger mycket. Min reflektion blir att även om man inte skriver något är det lättare att förstå personen på ett djupare plan då den kan avslöja sitt inre via mötesplatser på nätet. Kanske kan detta även leda till bättre arbetsplatser där förståelsen för varandra kan öka om den vanliga kommunikationen på arbetet är mer ytlig? Jag menar, hur många känner man egentligen på sin arbetsplats?
Marika, den förtjusning som du nämner och att det finns ett behov av bekräftelse håller jag med om! Ibland kan jag känna att jag arbetat alldeles för mycket med uppgifter som enbart berört mig. När jag då tar en paus och loggar in en stund på Facebook för att umgås kan jag uppleva en riktigt skön känsla där jag delvis kan mätta mitt behov av social kontakt även om många inte är uppkopplade just då. Det har hänt att jag mött personer IRL efter att jag lärt känna dem på nätet och det är en riktigt mysko känsla när alla trevande bekantskapssteg är avklarade.
Det du nämner om att många vänner på Facebook kan vara en form av status har jag också märkt. Senast för ett par dagar sedan pratade jag med en vän som har flera hundra vänner men de flesta har hon ingen kommunikation med, hon tackade bara ja till alla vänförfrågningar. Var och en får välja själv men för något halvår sedan läste jag en artikel om att det även kan tolkas som negativt att ha för många vänner på grund av svårigheten att ha en dialog med så många. Det viktigaste är nog att välja vad som betyder mest för en själv, det som syns utåt eller det som bara en själv ser inombords eller en kombination av båda. Syftet kan också vara olika, en del kan ju använda Facebook till sin kommande personvalskampanj, för att sprida information om sin verksamhet eller något annat.
Just nu tar jag det väldigt lugnt och mycket kan bero på att jag tänkt ”och vad gör det om hundra år” och då har jag kommit fram till att det inte är mycket som är speciellt viktigt. Men trots tidsperspektivet är mina relationer i nuet väldigt viktiga, att ha lust att göra det jag gör, att vara självförsörjande och att bry sig om miljön (I morgon ska jag plocka blåbär i skogen och det borde väl vara mycket bättre både för miljön och plånboken än att jag köper amerikanska i affären. En bonus är att jag kommer att ha sällskap med ett par kompisar). Hur jag agerar som förälder det spelar roll även om hundra år eftersom det blir ett arv till kommande generationer. Jag menar att det man gör eller inte gör påverkar och den påverkan resulterar i något som kan vara positivt eller negativt. Vilken lycka och förmån att vara förälder! Att vara med om sina barns utveckling och vara involverad i den! Roligt att ni båda har förmånen att vara föräldrar! Grattis till er båda och även till mig!
Fram för en mindre värld som blir större för var och en! Det som jag tycker är suveränt i kommunikationen är att dem man pratar med lämnar spår i en själv. Så i min skalle finns en Marika och en Annica och det är jag väldigt glad för. Tack!
När jag skrev denna kommentar tog jag ett par öl och det var som att vara i en positiv dialogpub som startade på grund av kommentarerna. Förresten, har du en blogg och/eller tips på bloggar som du brukar besöka?
Och eftersom ingen på bloggen än så länge bett mig att dölja min humor kan jag avslöja vad jag gjorde för ett bra tag sedan. Jag tog kontakt med en kompis via webbkamera en fredagskväll, i handen hade jag en öl och en skål popcorn. Han hade varken öl eller popcorn hemma men tog varken den öl eller popcorn ur skålen som jag räckte honom. Sen dess har vi inte haft kontakt via webbkamera… Och inte bjöd han tillbaka när vi vid ett annat tillfälle möttes utanför nätet! Det var väl inte mitt fel att tekniken hindrade honom för att ta för sig, för sjutton!
SvaraRaderaHej Fredrik. Jag tycker att faceboook och andra liknande kommunikationssidor är bra, för det för gamla kompisar som man förlorat tillbaka till varann.Man har en möjlighet att lättare hittade gamla bekanta och skolkamrater. Men ibland så glömmer folk bort diskretionen och går för långt med vad de skriver och jag tror att det handlar om okunnighet. Man läser i media om hur folk får sparken från sina arbetsplatser för att de skrivit något olämpligt på facebook, och det tycker jag är fruktansvärt. En person tänker sig inte riktigt för under ett ögonblick eller kände inte till reglerna runt det hela och skriver något som han upplever som lite roligt, och konsekvensen blir att han står utan jobb. Vi är inte alltid medvetna om allt det faktiska runt sådan här kommunikation. Kram Martina
SvaraRadera”Gravida kvinnor som strålar.” En sådan empatisk och fin iakttagelse! En glädje att en man kan vara så lyhörd som du!
SvaraRaderaDet du skriver får mig genast att associera till den forskning jag initierat och deltagit i i St Petersburg, Ryssland. Sedan början av 90-talet har vi där intervjuat nyförlösta kvinnor om deras upplevelser i sitt förändrade medvetandetillstånd i samband med födandet. Många har upplevt ett vidgat medvetande och ökad känslighet, t ex telepatisk kontakt med barnet, ljusfenomen och utomkroppsliga upplevelser. (Allt detta hoppas jag kunna få publicerat i en bok eller två inom ett par år.)
I gamla Ryssland, före kristendomens införande, betraktades den gravida kvinnan som en gudinna och hennes foster som kommande från den andliga världen. Hon hade en speciell energi i sig för att ge födelse och var på sätt och vis en levande fruktbarhetsgudinna. Barnlösa kvinnor ansågs må gott av att vistas i hennes närhet. Den gravida kvinnan ansågs också kunna ge speciellt visa råd. Då kristendomen infördes, tog Gudsmodern, dvs jungfru Maria, över samma funktion. Gudsmodern ansågs ta hand om den gravida kvinnan och sedan beskydda henne under hela förlossningen. (Här i Norden hade Freja och diserna samma funktion innan kristendomen kom.)
I forna tider ansåg man alltså att den gravida kvinnan, vare sig hon ville eller inte, genom fostret stod i förbindelse med en annan dimension, den värld dit de döda går och samtidigt den värld varifrån de nyfödda kommer. Barnet i kvinnans kropp tillhör denna dimension och den havande kvinnans uppgift är att utföra ett mirakel: hon ska omforma denna själ till en i vår verklighet levande person. Fostrets energier ansågs interagera med kvinnans. Hon ansågs handskas med energier från denna andra dimension och födandet var på grund av dessa energier omgärdat med speciella ceremonier under fyrtio dagar. Synska barnmorskor, s k povituha , ansågs stå i förbindelse med båda världarna och agerade därför som prästinnor, vilka förlöste barnens själar och även kunde uttala sig om deras framtid.
Barnafadern steg även han in i den andra världen då hans kvinna väntade barn. Även han deltog i vissa ceremonier, där han var beskyddare av kvinnan och barnet.
Vissa povituha kunde se både barnaföderskans och fostrets energier (utstrålning i olika färger). De skulle nog kunna säga att du har mycket god intuition, Fredrik!