Sidor

fredag 27 november 2009

Skrivlust


Hej! Det var ett tag sedan förra inlägget. Jag hoppas att du som tidigare besökt bloggen fortfarande har lust att kommentera. För mig är det viktigt att skrivandet ska ske av lust och vara spontant som just nu. De senaste dagarna har jag pratat med en vän via chatten i Facebook och kanske var det textsamtalen som väckte skrivlusten igen. Nätet har verkligen förändrats de senaste åren med ett skifte från monolog till dialog. Underbart! I ett par av de studiecirklar jag leder finns deltagare som aldrig provat chatt eller forum. Den möjligheten vill jag att de ska kunna få så jag har utvecklat ett digitalt fikarum med innehåll för nöje och nytta samt kommunikationsmöjligheter. Och snacka med varandra det går ju oavsett om det sker via fingrar, ögon, mun eller öron.

Vilka tjänster använder du på nätet som handlar om möten mellan dig och andra? Hur upplever du att kommunicera på det sättet? Vad skulle du säga till någon som aldrig provat den möjligheten?
Lustfyllda skrivhälsningar
Fredrik

1 kommentar:

  1. Hej!
    Nu ser jag ditt blogginlägg: It-kommunikation gällde det!
    Har först haft en ickefungerande dator samt nu -sedan 16 dec- en bruten högerhandled och trasig vänsterhandled att vårda, så att datorn har fått vila.

    Visst är det härligt med datorer och snabba kommunikationsmöjlighter! Mina systrar samt systerdotter med make är i Indien. De skriver resedagbok därifrån, som man kan kommentera. En syster är sjuksyrra och hjälper till att finansiera det barnhem, varifrån dottern adopterades. Den 19 dec gifte hon sig i Sverige, men de ska nu även gifta sig i ett indiskt tempel i Bangalore och jag kan hemma i mitt vardagsrum följa med både genom text och digitala foton (några timmar efter ceremonin förstås). Redan har jag tillbringat juldagen med de tjugotvå barnhemsbarnen och julklappsutdelningen av de tjugotvå par skor, som mina jultomteutklädda systrar inhandlat och delade ut till barnen.

    Men ändå kan jag inte låta bli att minnas min ungdoms kommunikation och dess charm, som skiljde sig mycket från dagens snabba teknik. I tonåren hade många ungdomar (läs tjejer) brevkamrater, inte bara inom Sveriges gränser utan i hela världen. Man skrev på de språk man lärde sig i skolan och tränade sin engelska, tyska och franska. 1965 var det fortfarande postutdelning två gånger om dagen, även lördag som var en skol- och arbetsdag. Klockan 10 och klockan 14.00 -15.00, damp floden av brev ned i lådan. Brev i olika storlekar och färger med vackra frimärken som man sedan fick loss genom blötläggning i vatten. Inklistring i frimärks-album. Brevvänner i Tyskland, Finland, England, Norge, USA, Nya Zeeland, Rhodesia och inte minst Malawi, där jag fick en äldre indisk man som brevvän efter en rolig förväxling. I tidningar annonserades efter brevvänner och där fick man tag på adresser. Jag önskade en kamrat i Indien och skrev till en adress i Bombay. Efter ett halvår damp det första brevet från Malawi ned i lådan. Jag var fjorton år och bodde på landet. Man fick pulsa i djup snö närmare en kilometer upp till stora landsvägen där brevlådorna fanns och jag minns än idag när detta oväntade brev dök upp med sina stora färgglada djurfrimärken. Förvånad läste jag det i mitt flickrum. En indisk järnvägsarbetare i Malawi hade fått brevet eftersänt från Bombay, ja, brevet hade vandrat till många olika adresser innan det hamnat hos honom och han var i själva verket inte den person jag hade sänt brevet till!

    Tjusningen med brevväxling höll sig och gick vidare till mina första skolklasser, där alla fick skaffa sig brevvänner i olika nordiska grannländer och besvara brev under lektionerna.

    En av mina roligaste kommunikationer var den med olika radiostationer över hela världen. När jag var 14 -15 år började jag ratta in dem på radioapparatens kortvåg. Det fanns böcker att köpa, som gav handledning om på vilken frekvens varje station sände. I timtal hängde jag framför radion, ofta mitt i natten, med örat tryckt tätt intill för att kunna uppfatta. Ibland var styrkan låg, ibland var det störsändare från kommunistländer, som omöjliggjorde. Det kunde då och då vara fading, dvs ljudstyrkan växlade. Man hade en kod: SIMPO, vill jag minnas, där varje bokstav stod för en efterfrågad variabel. Ett siffersystem , 1 - 5, angav varje variabels styrka. Om man skickade ett brev med innehållet i programmet samt SIMPO-koden till radiostationen i fråga, fick man svar i form av färgglada kort eller brev. Jag hade säkert ett trettiotal sådana kort alltifrån Guatemala, Venezuela, Peru, Bolivia, USA, Kanada och så gott som alla europeiska länder, Sovjet, Kina, Australien. Ibland var jag med i tävlingar och vann vackra föremål. Visst var det en hel del propaganda, men även många faktakunskaper, så tala om tidigt internationellt intresse som grundlades på detta sätt!

    SvaraRadera

Tack för att du vill bidra till bloggen med en kommentar!
Dialoghälsningar
Fredrik
www.feelrichtoday.se