Hej! I dag läste jag artikeln "Gör någon glad - bli lycklig själv" i Dagens Nyheter, tyvärr verkar den inte vara tillgänglig i nätupplagan men den blir kanske det senare. I artikeln säger filosofen och lyckoforskaren Bengt Brülde att det som har störst effekt på lyckan är goda relationer, en aktiv fritid och att hjälpa andra. Något som också handlar om vad Brülde vill förmedla hittar du på Högskolan Västs hemsida: Att ge och göra gott kan göra oss lyckligare. Min tolkning av vad som förmedlas är att det är väldigt viktigt att känna att det man gör spelar roll för fler än en själv. Och just nu när jag skriver detta tänker jag på något som jag tycker är meningsfullt och utan något motkrav som lön i kronor eller ett tack och det är då jag och några till serverat julfrukost till hemlösa de senaste åren. Jag kommer säkerligen fortsätta att göra det kommande jular, att göra något litet för någon annan kan betyda mycket för en själv. Och den som ger är kanske den som får mest? Om vi inte fick ge, hur skulle vi då må? När det finns ett motkrav riktat till den som får av den som ger, handlar det inte då om utbyte av tjänster istället för en gåva?
Och jag tänker på det som Kajsa nämnde om globala orättvisor i en kommentar till det föregående inlägget om upplevelser och teknik. Mycket i livet handlar om tillfälligheter. Det skulle kunna vara en själv och ens närmaste som är utsvultna, bostadslösa eller som lever i ett krigsområde där all tid går åt att överleva. Men vad finns i ens medvetande och när övergår tänkandet till handling som kan förändra? Vad vill förändras och stämmer handlingarna överens med viljan? Vad är livets mening eller meningar?
Vad tänker du? Har du ett exempel om mening för dig som du har lust att dela med dig av via en kommentar?
Inlägg
Det finns mycket att fundera över i ditt inlägg. För det första tror jag att tröskeln till att hjälpa någon helt utifrån oegennytta är ganska hög för de flesta. Men jag tror också att många finner det mycket meningsfyllt när man upptäcker att man verkligen hjälper andra, kanske egentligen oavsett om man "får något för det" eller ej. Men att göra det helt ideellt tror jag ändå kanske ger en djupare känsla. Varför? Jag tror det ger en känsla av att ge någonting tillbaka till livet. Trots allt har ju de flesta av oss ändå fått väldigt mycket att vara glada över i livet.
SvaraRaderaEfter att jag för två år sedan blev dödssjuk har frågan om livets mening på ett sätt "förklarats" för mig! ;-) Det finns egentligen inte så mycket att förstå kring mening i livet. Jag förstod att livet i sig är meningen. Att vi har fått liv är det största som vi har fått, men på vägen tappar vi ofta bort vad det betyder. Vardagens förtretligheter tar över. Då blir det kanske speciella handlingar och upplevelser som gör att vi kan känna den där meningen, livet känns närmare i vissa stunder än andra. För egen del känner jag mest närhet till livet i naturupplevelser och i nära samvaro med dem jag tycker om. Men också i skapandet, kulturuttryck. Ganska allmängiltigt, tror jag.
Det som Brülde tar upp i artikeln är frågan om att göra något för andra av ren moral och att, som jag tolkar det, den glädje vi eventuellt får av det på något sätt är sekundär. Att vi ska tänka mindre på vår egen lycka, vilket kanske just är den stora nyckeln till att bli mycket lyckligare själva. Det känns inte som något kontroversiellt att säga att det ger en tillfredsställelse att ge utan att förvänta sig något tillbaka. Det är vackert och visst händer det att människor gör det. Men jag tycker att det ibland kan bli lite mycket halleluja över det sättet att resonera. Nu kanske jag svär i kyrkan…..men varför skulle vi som människor betraktas som hemska bara för att vi behöver något tillbaka. Hur länge har du egentligen lust att ge om du aldrig känner att du får något? Det behöver inte vara att vi förväntar oss något tillbaka omedelbart från samma person eller vid samma tillfälle. Det kan som Anna-Stina skriver vara glädjen över att ha fått livet som gåva. Men utan den känslan är det svårt att ge på ett genuint sätt tror jag, då blir det mer pliktbetonat. Jag tror på ”lagen om de dubbla pilarna” som en bekant till mig brukar kalla det. Det man ger, det får man tillbaka. Det betyder också att det man får ger man tillbaka. Och som sagt, det behöver inte vara till samma person eller vid samma tillfälle. Men det finns en ömsesidighet. Jag har vid några tillfällen träffat personer som bara ger. De ger och ger och ger utan att ta emot och till slut kan jag inte annat än känna mig lite kvävd av det. Jag tror att det måste finnas en viss jämlikhet mellan människor, att kunna ge förutsätter att man också att man kan ta emot. Och det är lättare att ta emot när man också själv får ge. För det är, som jag ser det, en gåva att också kunna ta emot. Att kunna njuta av det man får. Att vara mottaglig för vad livet har att ge! Jag tror att många har lättare att känna glädje och lycka av naturupplevelser. Där saknas krav, där går det lättare att bara ta emot i långa stunder och att njuta av det! I den känslan föds en genuin vilja att ge tillbaka.
SvaraRaderaJag funderar också på behovet av att ge, att ge det man vill och kan ge, kontra att ge det mottagaren faktiskt vill ha och behöver. Det senare kräver en lyhördhet. En lyhördhet som är en fantastisk gåva i sig! Att ge rätt är inte alltid helt lätt. För ett antal år sedan hamnade jag i en situation där det föll sig naturligt att jag gömde flyktingar. Det var moraliskt rätt och visst fann jag en stor glädje i att göra det. Jag upplevde att jag fick massor. Men samtidigt blev det tydligt för mig under den här perioden att mitt hjälpande oundvikligen skapade ett visst ojämlikt förhållande mellan mig och de jag gömde. Utan att jag krävde något tillbaka kände de en otrolig tacksamhetsskuld gentemot mig och min familj, de kände inte att de tillnärmelsevis kunde ge lika mycket tillbaka. För många av dem var det deras liv som stod på spel.
Till sist - Livet ger oss till oss själva att glädjas över. Är du glad är det också det du ger till andra!
Tisdagshälsningar Marika
Hej! Vilka kommentarer! De är verkligen gåvor till bloggen! Tack!!
SvaraRaderaStora händelser som till och med kan vara livshotande kan förändra perspektiv. Det oerhört negativa som man helst av allt skulle ha sluppit kan ha tillfört något som kan påverka det framtida livet på ett sätt som inte är lika negativt som vad som hände.
Det som nämns är att få något tillbaka är viktigt även om det inte är från samma person som man ger. Men kan det också handla om att undvika någon person som på grund av sitt beteende bara tar för sin egen skull och aldrig ger, till exempel när det gäller en möjlig gemensam process på en arbetsplats?
Vilka upplever du att du ger något till? Vilka upplever du att du får något av? Vad händer om undviker dem som du upplever vara i huvudsak "tagare" och umgås och arbetar med dem som du upplever vara mer av "givare"? Blir det då även ett tagande men som inkluderar ett givande? Är det då det sker väldigt framgångsrika grupprocesser med win-win förhållanden?
Och att både kunna ge och ta, det är nog väldigt viktigt. Det största är väl att kunna ge och ta kärlek, att älska personer för att de är dem de är och kunna ta emot ett älskande tillbaka? Att känna sig älskad och ta emot det, det ger kraft till att visa kärlek!